Lite snicksnack
Tja! Sitter här och kollar på True Blood och jag är redan på avsnitt tio av tolv. Har suttit och läst medans dom scener jag kommer ihåg mest rullar & det har funkat bra.
Jag kan ju läsa i vilken miljö som helst!
Alltså de spelar absolut ingen roll om jag har riktigt hög musik och stor folksamling runtomkring mig eller om jag sitter i en park och de är bara fåglar & vinden som låter.När jag väl börjat läsa så läser jag tills jag kommer på mig själv att kanske äta eller dricka, eller gå hemåt om jag nu sitter i en park haha,
Snart ska jag åka till Stoclholm och jag tänkte ta med mig två böcker, Den första jag kommer ta med är Bricken på Svartvik eftersom de är bok nummer två i serien. Sen tänkte jag ta med mig Sågspån och eld som är den tredje i serien.
När jag sitter i en bil så är de extra mysigt att läsa och lyssna på musik så jag kommer antagligen läsa ut Bricken på Svartvik påvägen upp och sen lär jag nog läsa ut den tredje boken Sågspån och eld påvägen hem.
Jag har dock lite ångest över att lämna Herr Vit en helg men min mormor har erbjudit sig att passa honom. Ska bara ta och vaccinera honom först eftersom hon själv har en kanin och jag vill inte att han blir smittad eller något!
Älskade Sniff♥
Plötsligt är jag infångad av starka armar och nerlyft från stabben. Jag blir så rädd att alla tankar försvinner.
-- Nu är det färdigarbetat för idag, säger han som lyfter ner mig.
Jag vill fråga vad han menar, klockan är väl inte ens halv fem, men jag får inte fram ett ord.
Plötsligt är det tyst i Svartvik. Gnisslet, braken och rösterna som hörs dygnets alla timmar utom på söndagarna finns bara inte längre.
Det är tyst i de andra sågverken också, alla Sundsvallstraktens sågverk utom ett.
Brickens pappa låter henne inte vara med och strejka på riktigt, fastän hon vill och fastän hon är en riktig arbeterska, en ströflicka som börjar jobba vid halv sex varje morgon.
Strejken är för vuxna karlar, säger pappa Edvin, den är för plankbärare och hjälpsågare och andra som fått lönen sänkt till under förra årets nivå och inte har råd med mjölk till gröten längre. Trots att sågverken fick tre miljoner från svenska staten.
Pappa, som fick sluta som plankbärare när hans axel sjönk ihop och bli hjälpsågare istället, går till Skarpskyttelägret tillsammans med de andra som strejkar. Nu när de är så många måste väl ändå sågverkspatronerna lyssna på dem!
-- Nu är det färdigarbetat för idag, säger han som lyfter ner mig.
Jag vill fråga vad han menar, klockan är väl inte ens halv fem, men jag får inte fram ett ord.
Plötsligt är det tyst i Svartvik. Gnisslet, braken och rösterna som hörs dygnets alla timmar utom på söndagarna finns bara inte längre.
Det är tyst i de andra sågverken också, alla Sundsvallstraktens sågverk utom ett.
Brickens pappa låter henne inte vara med och strejka på riktigt, fastän hon vill och fastän hon är en riktig arbeterska, en ströflicka som börjar jobba vid halv sex varje morgon.
Strejken är för vuxna karlar, säger pappa Edvin, den är för plankbärare och hjälpsågare och andra som fått lönen sänkt till under förra årets nivå och inte har råd med mjölk till gröten längre. Trots att sågverken fick tre miljoner från svenska staten.
Pappa, som fick sluta som plankbärare när hans axel sjönk ihop och bli hjälpsågare istället, går till Skarpskyttelägret tillsammans med de andra som strejkar. Nu när de är så många måste väl ändå sågverkspatronerna lyssna på dem!
"Du är stor nu. Du lär få bestämma själv", sa pappa i vintras.
Så Bricken har blivit ribbkaperska på sågverket. I början var hon rädd för att komma för nära de oskyddade sågklingorna och för att sinka de andra, men nu klarar hon sig lika bra som Sirkka som redan har varit där ett bra tag.
"Arbete gör en till en riktig människa", säger mamma, som gärna skulle vilja lära upp Bricken så att hon blir en riktigt duktig tvätterska också -- "då är man aldrig bet på att skaffa sig inkomster".
Mamma vill gärna lära upp Brickens kamrat Saga samtidigt, Saga som slänger lite för mycket med sina mörka flätor när det är pojkar i närheten. Och Bricken undrar: är det arbetet och sammanhållningen på sågverket som är viktigast? Eller Jesus och dopförberedelserna i kapellet med Sirkka? Eller kanske, som Saga säger, att hitta den stora kärleken?
Så Bricken har blivit ribbkaperska på sågverket. I början var hon rädd för att komma för nära de oskyddade sågklingorna och för att sinka de andra, men nu klarar hon sig lika bra som Sirkka som redan har varit där ett bra tag.
"Arbete gör en till en riktig människa", säger mamma, som gärna skulle vilja lära upp Bricken så att hon blir en riktigt duktig tvätterska också -- "då är man aldrig bet på att skaffa sig inkomster".
Mamma vill gärna lära upp Brickens kamrat Saga samtidigt, Saga som slänger lite för mycket med sina mörka flätor när det är pojkar i närheten. Och Bricken undrar: är det arbetet och sammanhållningen på sågverket som är viktigast? Eller Jesus och dopförberedelserna i kapellet med Sirkka? Eller kanske, som Saga säger, att hitta den stora kärleken?
Om jag inte haft kostkarlarna. Då hade Sirkka kunnat bo hos oss, sluppit att bo på fattighuset. Men det går inte, för kostkarlarna. Ingen vill gå kostgång där det finns en lungsjuk.
Om jag slutade med kostkarlarna, blev spånkäring igen.
Då skulle pappa och jag aldrig få varm mat, skulle vi orka ändå?
Inte skulle vi kunna gå kostgång själva, då skulle hela min avlöning ätas upp.
Men för att hjälpa Sirkka.
Vem är jag som offrar en vän för varm mat?
Bricken på Svartvik fyller 20 år i sommar. Hon kommer aldrig att bli som alla de andra med sin halva hand, men arbete gör en till en riktig människa, och med kostkarlarna och deras aptit har hon arbete så att det räcker.
Då kommer Berta från kolbacken med nyheter: Natan, han som gav sig av i vredesmod för ett par år sedan -- han har kommit tillbaka!
Om jag slutade med kostkarlarna, blev spånkäring igen.
Då skulle pappa och jag aldrig få varm mat, skulle vi orka ändå?
Inte skulle vi kunna gå kostgång själva, då skulle hela min avlöning ätas upp.
Men för att hjälpa Sirkka.
Vem är jag som offrar en vän för varm mat?
Bricken på Svartvik fyller 20 år i sommar. Hon kommer aldrig att bli som alla de andra med sin halva hand, men arbete gör en till en riktig människa, och med kostkarlarna och deras aptit har hon arbete så att det räcker.
Då kommer Berta från kolbacken med nyheter: Natan, han som gav sig av i vredesmod för ett par år sedan -- han har kommit tillbaka!
– Ja, de är trevliga, de amerikanska vägguren, säger magister Sundblad vänligt när jag skänker i kaffe.
Amerikanska väggklockan har vi sparat ihop till, Natan och jag. Vi har hjälpts åt. Han skoftade och jag reste ribb. Klockans tickande är så hemtrevligt, det skänker lugn.
När jag ser på väggklockan blir jag glad.
När jag ser på termometern pickar orosfågeln i hjärtat.
Det är sekelskifte på Svartviks sågverk – men det som märks mest är diskussionerna om föreningsrätten. Varför skulle inte sågverksarbetarna ha rätt att organisera sig?
Bricken är sjubarnsmamma. Det är trångt i köksrummet. Och ändå: när magister Sundblad föreslår att hennes äldste, Nikanor, ska skickas till läroverket i stan blir hon inte alls lika glad och stolt som Natan.
Ska Nikanor tvingas iväg hemifrån och bli en främling bland sina egna?